Idag har jag varit på en bisittning för mormor. Jag har velat fram och tillbaka om jag skulle fara eller inte, men bestämde mig tillslut för att gå dit, vilket jag absolut inte ångrar. Visst, en bisittning är aldrig rolig, framför allt när det gäller någon man har mycket, mycket kär, men det var liksom skönt att se henne en sista gång och få viska några sista ord i hennes öra, oss två emellan. Samtidigt hade jag känslan av att i kistan låg bara skalet, hennes själ var redan fri, och det gjorde mig väldigt lugn. Nu känns begravningen inte lika jobbig längre, jag har fått gråta av mig det värsta och jag vet att hon har det bra nu hos morfar och Elvira (deras hund).
Utan mormor hade jag nog inte blivit så biten i handarbete som jag är idag. Mamma har visserligen alltid hållit på att handarbeta, men otaliga är de timmar jag och syrran har varit nere i gillestugan med mormor där hon antingen vävde, virkade eller sydde. Vi gick aldrig på något dagis eller hos dagmamma när vi var små, utan mormor passade oss när våra föräldrar jobbade. Brosan var också med, men han är några år äldre och jag minns inte riktigt att han var med och byggde kojor under vävstolen, däremot hängde han nog mer med morfar:)
"Tokigt å likt" kommer helt och hållet ifrån henne. Så fort det var något nytt så sa hon alltid "Ja, ni hitt då på allt tokigt å likt" eller "ja de är så tokigt å likt nuförti´n" Det finns inga mönstertidningar/böcker eller bloggar i världen som skulle kunna ha gett mig större inspiration än vad mormor har gett och därför var det så självklart att döpa bloggen efter henne. Tänk vilken gåva hon gav utan att vara medveten om det:)
Nu finns hon inte kvar här på jorden längre, men ändå känns det alltid som om hon är så nära.
Kram!